Ikväll släcker jag, Globen, kungliga slottet och några hundratals miljoner till ljuset i en timme. Inte för att spara energi utan för att skicka en signal till klimatförhandlarna som ska fatta beslut i klimatfrågan i år.
Mer information finns här: Earth Hour 28 mars
Släck du också!
PS. Det går att se melodifestivalen ändå. Spela in och titta senare, eller se den live, i stearinljusens sken. 
Det är bra att ha lydiga och snälla hundar när man är ute och går i vår skog. Titt som tätt dyker det upp folk som vill prata och barn som vill klappa. För att inte tala om lösspringande hundar….
På förmiddagspromenaden idag var det rena folkvandringen i skogen. Vid hygget, där jag stod och tränade linjetag med Mocca, passerade ett par oldboys, 70+, som öste beröm över hundarna som satt lösa medan de passerade. Samma herrar har jag träffat vid flera tillfällen och de är alltid lika vänliga och fäller någon kommentar om mina väluppfostrade vovvar. Vi tog stigen över hygget och var på väg in i skogen när vi mötte ett gäng lösspringande pudlar, modell mini, som satte igång att gaffla på oss. De var kanske 5 meter från Musse och Mocca när de möttes ”nos mot nos” i en kurva på stigen. Jag kallade in och båda kom snällt och satte sig vid sidan, trots att de blev utskällda av pysslingarna som vägrade lyssna när matte sa till.
Vi gick en runda i skogen och mötte en golden med husse på stigen. Jag höll hundarna lösa, sittandes vid sidan, medan han kopplade upp och passerade. Han såg rätt sur ut, ville inte hälsa. Kanske vi såg skräckinjagande ut?
När vi var på väg hemåt mötte vi pudelgänget en gång till, fast på lite längre håll. De skällde ut oss igen, men Musse och Mocca satt snällt vid min sida och ägnade dem knappt en blick. Sista mötet blev med en barnfamilj. En liten kotte på 2+ kom springade mot oss på stigen glatt ropandes ”titta, vovvar!!”, men blev infångad av mor och far som kom med barnvagn ett par meter bakom. Musse och Mocca satt lösa, men jag kopplade dem och sa att lillkillen självklart fick hälsa och att hundarna är barnvana. Det blev stor succé när både mor och far sätter sig på huk. De var lika sugna på hundgos som sonen och blev fullkomligt nedpussade. Knatten landade i en snödriva, förmodligen omkullvispad av Moccas svans, men han storskrattade bara, välbolstrad som han var i en overall, och tyckte det var störtskoj att hon välte omkull honom. Den familjen var nog lika nöjd som hundarna efter mötet, skulle jag tro.
Ja, det är härligt att ha ett par snälla, goa labradorer som gillar allt och alla som vi träffar på (möjligen med undantag för gaffliga minihundar…). Ett par riktiga goodwillambassadörer för labradorrasen. 
Med en huligan i huset går det inte att sitta hur länge som helst vid datorn. Skendräktig och hormonstinn som hon är pockar Mocca på mer uppmärksamhet än vanligt. Hon är annars väldigt lugn och cool inomhus, precis som Musse. Men nu är hon stollig! Hon gnäller med jämna mellanrum under dagarna, är rastlös och går rätt hårt åt Musse mellan varven. Märkligt att en så mild och lugn hund kan bli så förändrad! Till och med Musses tålamod börjar tryta. Både igår och idag har hon gurglat ordentligt ett par gånger för att få Mocca att sluta. Jag hjälper såklart Musse och kommenderar iväg Mocca åt ett annat håll om jag ser att det behövs.
För att ge hundarna lite motion, både för kroppen och knoppen, gick vi till skogen och knallen där jag brukar träna dolda markeringar och linjetag. Vi gick upp ungefär halvvägs, till en platå. Därifrån hivade jag iväg bollar uppåt, åt sidan och nedanför knallen. Samtliga landade dolt. Sedan fick hundarna turas om att gå på minnesmarkeringar åt olika håll. Att skickas nedåt, där det är brant, är inte Mocca van vid så hon blev helt ställd när jag pekade på bollarna, rakt nedanför ett stup på några meter. Hon tittade helt förvånat på mig: är du inte klok! Där kan jag väl inte ta mig ner? Musse, den kloka och erfarna, förstod däremot på en gång att den vägen inte var möjlig, utan gjorde en liten sväng till höger för att ta sig ner och gick sedan spikrakt på bollen. För att inte riskera att huligan-Mocca försökte sig på ett stolleprov (hon kanske tror att hon kan flyga, i sitt nuvarande tillstånd?), lyfte jag högerhanden lite, utan att säga något. Hon tog dirigeringen direkt: vek höger, nedför klippan, och hämtade en boll.
Jag filmade lite uppe på knallen. Det första klippet visar när Mocca söker, det andra Musse. Båda går på en minnesmarkering. Musse ligger tightare i området, medan Mocca jobbar i lite vidare cirklar. Fast inte för stora och hon söker sig hela tiden tillbaka till rätt ställe. För att vara en hormonstinn huligan är det helt okej, tycker jag.
Väl hemma igen ville huliganen förstås spela fotboll, men idag fick hon faktiskt roa sig själv. Musse la sig tillrätta med ett märgben och jag satte mig vid datorn.
Trevlig helg, alla som tittar in!
Mild? Jag? Det tror du bara….
Uj uj, nu har jag så där tokmycket jobb igen! Det blir ju mer pengar på kontot, men mindre tid för roliga saker. Tyvärr fick jag skrinlägga träningen på UBK ikväll. Har just fått en jobbförfrågan som har inneburit en del extra jobb, samtal och förberedelser. Tiden jag lagt på det har gått ut över andra jobb som redan var inplanerade. Så det blir kvällspass vid tangenterna idag och hårdkörning imorgon för att få iväg ett par texter som måste bli klara innan helgen. Puh!
Gick istället en kort sväng till skogen med hundarna på lunchen. Sköt några skott – ingen av hundarna brydde sig ett smack. Antingen smäller startpistolen för lite, eller också har de genomskådat mig och insett att det aldrig händer något. Sedan körde jag lite minnesmarkeringar, markeringar med dolda nedslag (dubbelt upp: vissa bollar gömde sig i snön och blev rätt svårvittrade) och lite stoppsignaler med bollbelöning. Tycker att båda två jobbade riktigt bra. Musse blir som vanligt ivrig och glad när hon får jobba och är på gränsen till att gå iväg för tidigt. Men hon håller sig i skinnet för det allra mesta, är tyst, jobbar med tryck och har alltid näsan på.
Det är skoj att se skillnaden mellan en erfaren och en ung hund. Mocca är grymt duktig för att vara så ung. Duktig markör, ligger kvar i rätt område, söker med intensitet, stannar direkt på stoppsignal och går förvånansvärt nog (eftersom vi nästan inte har tränat det) höger/vänster om hon bara ser mig tydligt (kan vara lite knepigt bland träden ibland). Däremot är Musse – än så länge – snäppet bättre på att fånga luftvittring. Hon kan tvärnita och svänga åt ett helt annat håll, mitt i språnget. Hon är helt enkelt mer rutinerad.
Den här skillnaden tillhör tjusningen med att träna två hundar på olika nivå tycker jag. Det är otroligt lärorikt att se hur de jobbar. Trots att Mocca har så mycket mer i ”bagaget” från början måste hon lära sig att använda sina medfödda förmågor. Och tur är väl det, tänk vad tråkigt livet skulle bli annars, om det inte fanns någon anledning att träna hund!
- Dags att köpa nya tennisbollar, men fy sjutton vad dyra de är, sa jag. Nästan 200 kr för 12 bollar, det är ju sanslöst!
- Kan du inte kolla med någon tennisklubb? De borde väl ha massor av kasserade bollar som de bara slänger, sa min kloka karl.
Sagt och gjort: Jag frågade Uppsala TK om jag kunde få köpa lite begagnade bollar för hundträning och fick svaret: Hur många behöver du? Efter lite korrespondens där jag berättat om mitt och träningsgängets behov av bollar har jag nu hämtat en proppfull sopsäck med bollar. Alldeles gratis! Även om de inte håller för tennis är de så gott som nya och helt okej för hundträning. Ska ta med ett par kassar med bollar när jag träffar gänget och när jag åker till Wij på söndag och dela med mig till dem som vill ha. Kan tänka mig att det är fler än jag som gör av med tennisbollar på löpande band?
Bollhav. Barnen omvandlade raskt vardagsrummet till ett bollhav. En säck med tennisbollar – det blir rätt många bollar det, kan meddelas.
Idag var det underbart vinterväder mitt på dagen: några minusgrader och strålande sol. Talgoxarna sjöng för full hals och det droppade lite från taket där solen låg på. Finns det något ljuvligare än dagsmeja så här års? Härligt!
Jag unnade mig en rejäl lunchpromenad, vi var ute i nästan 1,5 tim. Rätt kämpigt att pulsa i snön, men jag varvade med att gå på upptrampade stigar i skogen för att inte ryggen ska paja igen.
Hundarna har otroligt skoj i snön! När de har sprungit av sig överskottsenergin och brottat sig fram på promenaderna orkar de till sist bara ligga och tugga på varandra, eller ”tula” som en del säger häromkring. Fast Mocca verkar ha en outtömlig energi. Efter en långpromenad vill hon gärna köra en fotbollsmatch. Kommer med fotbollen och buffar på mig och Musse för att vi ska vara med och leka. När vädret är fint får hundarna vara en del i trädgården. Jag har för mycket jobb för att hinna träna på dagtid den här veckan så det är toppen att de har så kul på egen hand.
Men snart är det dags att packa ryggsäcken! På torsdag kväll ska jag träffa träningsgänget, på söndag är det dags för grundkursen på Wij igen och i nästa vecka börjar unghundskursen hos Helena Lindström, Reedsweepers. Kul!
Mocca och jag skulle träffa några i träningsgänget idag, men jag fick hålla mig hemma. Hade så ont i ryggen i morse att jag knappt kunde klä på mig. Lasse fick hjälpa mig på med stövlarna och knäppa snölåset på överdragsbyxorna när jag skulle ut med hundarna. Otroligt vad handikappad man blir när ryggen lägger av! Jag får som vanligt skylla mig själv. Var ju ute dubbla omgångar med hundarna igår, släpandes på tung väska med dummisar. Och ställde mig sedan och skottade skit i trädgården. Det kommer alltid surt efteråt när jag kört för hårt med ryggeländet.
På grund av ryggen blev det bara en promenad idag. Jag gick en sväng till Gipen så hundarna fick busa omkring en stund i snöyran.
Resten av dagen har de varit ute några svängar i trädgården, både själva och med barnen. Efter ett snöigt dygn har vi fått omkring 1 dm nysnö så både hundarna och barnen njuter av att vara ute. Frida har åkt skidor och byggt en snögubbe med en kompis. Mocca som älskar morötter försökte knycka snögubbens näsa, men jag fick stopp på henne som tur är. Hon blir inte poppis hos Frida om hon pajar snögubben!
- Ska Frida med och träna hund? Då stannar jag hemma. Hon är urjobbig!
- Följer Lovisa med igen? Det är orättvist! Hon är alltid med dig och tränar!
Suck. Att få ungarna att samsas och hänga med ut med hundarna, det funkar inte. Men… jag har ju två hundar. Jag kan ju faktiskt köra en hund i taget, med ett barn åt gången. Varför har jag inte kommit på det tidigare!?
Tog med mig Lovisa och Mocca till knallen i skogen. Vi fortsatte jobba med markeringar med dolda nedslag. Först en direktmarkering, sedan ett linjetag till samma ställe på en apport som Lovisa smög ut utan att Mocca såg. När hon hämtat båda backade vi och gjorde om. Vi upprepade ett par gånger och hon jobbade jättefint, hämtade allt snabbt och effektivt.
Efter några skick upp på knallen kastade jag iväg en boll rakt bakåt, över stigen som passerar genom området, medan hon såg på. Efter varje kast fick bollen ligga medan hon tog in ett par apporter på knallen. Bollen landade inte långt bort och låg synligt, men eftersom det var lite gles vegetation innan stigen och det gick förbi både folk och hundar medan vi tränade, blev det en ganska rejäl störning. Både terrängbyte och mycket vittring. Vid de första två skicken fastnade hon vid kanten av stigen och gick över i ett sök. Jag kortade ner ett par gånger tills hon gick rakt över stigen och hittade bollen. Vid det tredje skicket gick hon spikrakt på bollen, utan att hindras av terrängbytet. Härligt! Det är verkligen jättenyttigt att jobba med skick över stigar och andra hinder/störningar. Avståndet behöver inte alls vara långt för att det ska bli knepigt för en orutinerad hund.
Ett klipp visar när Mocca går på en markering uppe på knallen. Filmkvaliteten är sisådär, men det syns förhoppningsvis att hon jobbar fint.
Efter träningen med Mocca la jag ut ett sök med fem dummisar till Musse uppe på knallen. Vi gick hem, jag lämnade ekipage nr 1 och tog med mig Frida och Musse ut istället. Vi gick en liten sväng i Gipen, körde lite bollkast med en tokglad vovve, och närmade oss kullen ”bakvägen” så jag kunde skicka Musse från ett annat håll än där Mocca hade varit. Musse jobbade riktigt bra, plockade in de 4 första apporterna snabbt och effektivt. Sedan tröt orken lite. Hon är lite otränad och det är förstås kämpigt att springa upp och ner på knallen. Men den femte kom också in till slut. Ett filmklipp visar när hon söker.
Om någon har ljudet på och undrar över mitt ”nej!” precis i början så är det för att Musse i skicket innan gick ner på exakt samma plats och började söka nedanför kullen. I klippet verkar mitt nej totalt omotiverat, men det är alltså förklaringen. Kul att Frida lyckades fånga Musses sökarbete så bra. När hon springer förbi dummyn har hon inte en susning om att den ligger där, bara någon halvmeter ifrån henne. Men hon har näsan på och fångar vittringen, tvärstannar, vänder om och plockar upp den. Roligt att få med det typiska sökbeteendet på film!
Frida tyckte det var störtskoj att klättra runt på stenarna så vi blev kvar en stund i skogen. Jag förevigade henne och Musse uppe på en sten. Två glada skogsmullar!
Efter två rundor med hundar, ungar och tung dummyväska var jag mör i ryggen. Puh! Men efter en stunds vila och fika tog Frida och jag tag i det dåliga samvetet (mitt, inte hennes) att städa bort hundskit i trädgården. Efter löftet ”du får 2 kr för varje hög du markerar åt mig”, blev hon eld och lågor och satte ut pinnar vid varje skithög tills trädgården såg ut som ryggen på en igelkott. Jag fick ihop en skottkärra med snö och skit innan vi var klara.
- Mamma, vet du, jag kommer att bli skitrik på det här, sa Frida med ett fniss.
Jo jo, det ska börjas i tid med de dåliga vitsarna!
Ha en bra fortsättning på helgen, alla som kikar in!
Huvaligen, vilken huvudvärk jag har haft de senaste dagarna! Igår låg jag däckad, helt utslagen från morgon till kväll. Lasse som knappt hunnit kliva upp ur sjuksängen tog hand om barnen, fixade mat osv, mellan hostattackerna. Men ingen av oss orkade gå ut på promenad så hundarna fick nöja sig med några rundor i trädgården. Snacka om tråkträning! (Fast fullt så trist hade nog inte ens kennelmamman tänkt sig det hela ) Idag är jag tack och lov bättre. Även om huvudet fortfarande molar litegrann så tog jag mig ut på en lunchpromenad med Lovisa i sällskap.
Tyckte att hundarna behövde få göra något skoj till omväxling så jag tog med mig lite bollar och dummisar. Lovisa ställde upp som funkis och vi körde lite markeringar med dolda nedslag uppe på en knalle i skogen. Båda hundarna jobbade jättefint. Mocca hade inga som helst problem att fokusera på jobbet. Det var full rulle ut, ett snabbt och intensivt sök och sedan full sula tillbaka. Att hon är skendräktig märktes inte ett dugg. Trevligt! Däremot är hon som en målsökande robot på skithögarna när hon är lös. Jätteäckligt! Fast tack och lov så tar hon stoppsignaler och inkallningar, trots skitfokuseringen. Jag får kanske vara nöjd med det.
Ett pass med fotgående/koncentrationsövningar körde vi också, med Lovisa och Musse som störning, modell ”grande”. De körde bollmarkeringar med kastaren medan jag jobbade med Mocca en bit ifrån. När jag hade högersidan till störningen och Mocca i fot på vänstersidan gick det rätt bra, då hade hon lättare att hålla fokus på mig (och på godiset….). Men när vi vände höger så att Mocca fick dem på sin sida, då blev det väldigt mycket jobbigare att behålla koncentrationen. Helt klart blev störningen för stark. Det räcker nog att Lovisa och Musse står en bit bort och tränar kontaktövningar. Bollar och kast får vänta tills Mocca blivit bättre på att behålla koncentrationen. Nyttig träning, hur som helst. Fotgående med olika slags störning ska vi träna mycket framöver.
Stoppsignal. Hundarna vänder sig om och tar kontakt, sätter sig på handtecknet, kommer på inkallning. Jag varierar övningen på lite olika sätt. Oftast får de en direkt bollbelöning (för att behålla tempot, jag vill ha snabba stopp), men ibland gör jag en inkallning först, eller går och belönar där de sitter. Ibland går jag förbi den som sitter närmast och belönar den längst bort med boll eller godis, sedan går jag tillbaka och belönar hund nr ett. En annan variant är att jag går till hunden längst bort, vänder mig om och hivar iväg en boll till ettan, och sedan belönar den som sitter bredvid. De båda senare kör jag ibland för att få in lite stadgeträning också. Tanken är att hundarna inte ska veta vad som händer efter en stoppsignal – de får inte per automatik kasta sig iväg efter en boll – men däremot följs ett stopp ALLTID av en belöning av något slag.
Vid knallen i skogen där vi kör markeringar med dolda nedslag. Backar successivt och förlänger avståndet mellan skicken.
Möte med barnvagn på skogsvägen, inkallning och lösa i fot vid sidan.
Lite avslutande bollbus i Gipen. Snöiga nosar på två glada hundar.
Vi är fortfarande krassliga här hemma och orken är rätt skral. Det blir bara ett par kortare rundor per dag just nu, men när jag ändå är ute och ”tråktränar” Mocca i koppel passar jag på att jobba med fotgåendet. Hon är i grunden väldigt följsam och hänger med fint vid sidan både när jag stannar och börjar gå, det har vi tränat rätt mycket. Men nu jobbar vi med finliret: vändningar på stället till höger och vänster, helt om och att backa rakt bakåt (Musse kan backa på kommandot ”back”, det ska Mocca också få lära sig).
Att ha Musse lös i närheten, snokandes efter något spännande på backen, är en jättebra störning. Då har lilla fröken betydligt svårare att koncentrera sig. Så vi nöter på med fotgåendet och jobbar lite extra med kontakt och koncentration de närmaste dagarna, medan ”störningen” Musse roar sig kungligt en bit ifrån. Enda nackdelen (?) är att störningen tenderar att sluta störa för att istället närma sig och börja gå i fot den också, vid insikten om att det vankas godis om man håller sig nära.
