Träning vid ravinen

Vi har en liten bäckravin på bekvämt avstånd hemifrån. Det är så fint där så här års, medan det fortfarande rinner lite vatten i bäcken. Framåt sommaren brukar vattnet sina. Hundarna älskar att hoppa fram och tillbaka över ravinen och springa i bäcken som meandrar sig fram i botten. Framför allt Mocca brukar forsa fram i vattnet, hon är verkligen ett riktigt litet vattendjur.

Idag tog Lovisa och jag en liten lunchpromenad till ravinen. Musse fick vara passiv, hon får vila ett par dagar så vattensvansen ger med sig ordentligt. Men Mocca fick öva på lite ”över” och några minnesmarkeringar. Lovisa stod på andra sidan ravinen, mitt emot mig och Mocca, på ett ställe som är ganska smalt och lättjobbat (på bredaste stället är ravinen djupare och framför allt mycket bredare). Hon kastade dummisar som landade synligt, på hennes sida, så att Mocca behövde hoppa för att hämta dem. Jag skickade med ett ”över” från successivt längre håll. Det gick plättlätt, markeringar är hon riktigt duktig på.

Vi försvårade genom att Lovisa kastade markeringen i kanten av ravinen så den landade på vår sida av bäcken (och ibland i), med dolt nedslag från vårt håll. Vi vände om, gick några steg, vände tillbaka och jag skickade på ett linjetag, blåste stopp vid kanten och la på närsökssignal. Idag tog hon inte stoppen så bra som hon brukar utan hoppade över till gamla stället och började leta där. Det första synintrycket – vita dummisar som landade synligt i den första övningen – kan ha överskuggat minnesbilden av de senare markeringarna som landade dolt. Men framför allt tror jag det beror på att ravinen är smal just där. Från Moccas horisont såg det nog ut som om de landade på samma ställe. När vi tränar nästa gång ska jag se till att det blir större avstånd och tydligare skillnad mellan nedslagen så det blir lättare för henne att markera. Men hon har en jättefin näsa pinglan så hon hittade såklart dummisarna rätt snabbt, trots att några hade trillat ner i bäcken.

Mocca är ju både ung och orutinerad och dessutom blev övningen för svår eftersom markeringarna landade för nära varandra. Men stoppsignaler ska hon lyssna på ändå. Basta! Så nu ska vi nöta lite extra på dem ett tag tills de sitter lika bra som de brukar. Hon brukar vara jätteduktig på att stanna, trots retning. Men idag var hon ohörsam. Dags att skärpa kraven!

Här är några bilder från dagens träning. Lovisa agerade fotograf och funkis, som vanligt. Något hon gillar skarpt! Tur jag har snälla barn som gärna hjälper till med hundträningen! Och så får jag ju lite trevliga träningsbilder dessutom, det är skoj!

Apropå vatten…

… så har Musse fått en liten släng av vattensvans. Liten såtillvida att hon kan vifta på svansen och den hänger inte ner på klassiskt maner. Men jag känner igen symtomen sedan tidigare: hon ömmar vid svansroten, vill inte ta sats och hoppa in bak i bilen och är lite låg.  Sedan stämmer det tidsmässigt, hon fick ju hämta några apporter i måndags kväll när vi tränade i Hågaån. Det var första vattenjobbet i år och hon är rätt otränad (till skillnad mot Mocca som är i bra fysisk form och inte visar några symtom). Det hade kanske gått bra ändå om det inte varit för att det blåste en kall vind. De gånger Musse har haft vattensvans tidigare har hon blivit avkyld när hon suttit still för länge i kall vind. Så det var väl inget annat att vänta.

Hon har fått 1/2 magnecyl mot smärtan och kunde hänga med på en kort kvällspromenad utan problem så förhoppningsvis kom hon undan med ”blotta förskräckelsen” den här gången. Nästa gång det är dags för apportering i kallvatten får slarv-matte komma ihåg att ta med handduk och täcke…. 

Nu får Musse stå över träningen ett par dagar tills hon piggnat till. Mocca ska däremot få fortsätta träna avlämningar i vatten, bara det blir lite varmare i luften. En vattensvans i familjen räcker så bra så….

Vatten och över

Vi har så smått börjat träna vatten. Mocca älskar verkligen att bada och kastar sig glatt i vattnet så fort hon får en chans. Just därför lägger jag rätt stor vikt vid att träna vid vatten just nu. Lägger ett närsök, eller skickar på linjetag längs strand- eller åkanten. ”Svarta faran” måste ju lära sig att man inte per automatik får hoppa i böljan den blå, även om det är lockande. Men lite vattenjobb har vi börjat med.

Snabba och bra avlämningar även om jag står en bit upp på land är förstås målet, men till att börja med leker vi bara med bollar i strandkanten. Jag slänger dem några få meter ut, där hon bottnar, och så får hon springa ut och hämta. Än så länge står jag i vattenbrynet och tar emot för att förhindra att hon hinner skaka sig och för att få henne att komma rakt in. Jag lägger på inkallningen direkt när hon greppar bollen för att få in henne snabbt och rakt. Det går bättre och bättre, hon fattar som vanligt snabbt hur hon ska göra. Nästa steg är att börja backa bakåt och ta ut avståndet och få henne att komma längre och längre upp.

Förutom vattenträningen har jag börjat lära in kommandot ”över”. Otroligt bra att ta till om jag ska skicka henne över exempelvis ett brett dike, en å, en liggande trädstam eller något annat hinder. Jag jobbar på samma sätt som vid vattnet: börjar nära och backar varefter hon lär sig att gå rakt ut och ta samma väg tillbaka. Idag hittade jag ett toppenställe i skogen: en plats där de precis har avverkat och där det ligger avkvistade, liggande trädstammar. Fick till några raka, bra skick som gick först över ett dike och sedan en trädstam. Mocca gick spikrakt ut och tog samma väg tillbaka. Trevligt!

Musse tycker att linjetagsträning är aptråkigt. Jag är petig och ger mig inte förrän det blir rakt, även på tillbakavägen. Och det får Musse att lägga av helt. Mocca springer däremot lika glatt den fjärde eller femte gången som den första så henne kan jag skicka tills det blir bra. För att inte Musse ska störa brukar hon få ett godissök att roa sig med en bit ifrån. Och det gillar hon verkligen, gottegrisen! Sedan brukar jag köra lite balansträning på stammarna med henne och lite krypträning så hon får ha lite kul också.

Vid vattnet har hundarna hittills fått turas om att hämta bollar eftersom det bara har varit lekfulla och kravlösa övningar. Men när det är dags att fila på avlämningarna tar jag med en hund i taget till vattnet för att inte riskera att de stör varandra. Vattenarbete är det roligaste Musse vet, näst efter vilt, så där räcker det inte med ett godissök för att hålla henne sysselsatt.

På söndag är det dags för träning med G2-orna hos Anita igen. Skoj! Annars blir det mest jobb för min del den här helgen. Artiklar som ska skrivas och material som ska redigeras och vara klart på måndag. Puh! Fast lite hundträning och lite ledigt blir det förstås också. Måste ju hinna grilla, äta lite rabarberpaj och titta på brasa imorgon kväll. Är det Valborg så är det!

Kvällsträning

Ikväll åkte jag och Lovisa till UBK och träffade Ammie, Johan, Mia och Erik. Vi gick ner i kohagen och tränade lite markeringar i och vid Hågaån. En solig och vacker kväll. Lovisa var både hundvakt och fotograf. Hon hade hand om båda hundarna när jag kastade dummisar åt de andra och hon tog hand om antingen Musse eller Mocca och jobbade med kontaktövningar en bit bort, medan jag tränade markeringar med någon av hundarna. Jättebra!

Här är några av hennes bilder från ikväll. Riktigt fina bilder av en 10-åring tycker jag, som inte alls är jävig.

WT-kurs

I helgen har jag varit på LRK:s WT-kurs i Fjällnora, utanför Uppsala. En jättetrevlig, lärorik och intensiv helg! Lotta Treiberg, vår kursledare, har kört hårt med oss i dagarna två. I går kom jag hem vid 22.30 och idag vid 17. Rödmosig av solen och trött och mör. Himla skoj har vi haft! Vi har diskuterat massor. Insett vad svårt det är att poängsätta olika ekipage och vad viktigt det är att provupplägget är bra så att domaren kan se hundens arbete och bedöma ekipagen. Och att upplägget är rättvist för alla deltagare.

Vi gjorde 4 provrutor för nkl, ökl och ekl igår och idag kom 10 ekipage och prövade rutorna. Efter varje ekipage gav först förarna, sedan vi kursare och slutligen Lotta sina synpunkter på om rutan var bra upplagd och om svårigheterna var på rätt nivå. Vi diskuterade hundarnas prestationer och en rimlig poängsättning. Ursvårt! Det finns givetvis inga möjligheter att alla tycker exakt lika. Vissa accepterar lite gnäll, andra lite mer, medan någon tycker att minst pip är diskvalificerande. För att bara ta ett exempel. Väldigt nyttigt och roligt!

Det kommer ett reportage i klubbtidningen Labradoren så småningom så jag ska inte skriva mer om kursen nu. Vi hade en duktig fotograf med i helgen så förhoppningsvis blir det lite fina bilder också.

Mina egna vovvar skulle ju idka trädgårdsliv i helgen, men Mocca fick faktiskt vara med halva dagen igår. Vi behövde lite testhundar när vi provkörde rutorna. Hon fick gå på några markeringar i vår ruta, som var en walkup, för att vi skulle testa avstånd, nedslag m.m. Men annars låg hon vid min ryggsäck eller satt bredvid mig i koppel. Lite smågnissel några gånger när vi stod länge och diskuterade utan att röra oss ur fläcken, men förutom det var hon lugn, tyst och skötte sig fantastiskt bra. Jag gick iväg rätt långt ifrån henne ibland, 100 meter kanske, medan vi jobbade med vår ruta. Men hon låg kvar, lugnt och fint på min jacka. Ibland slumrade hon till en stund. En perfekt passivitetsträning! Jag är jättenöjd med min lilla tjej!

Vill också skicka ett stort GRATTIS till Ellis med Extra och Märta med Jim som gjorde jättefint ifrån sig igår, lördag, på FRK Östras wt! Snyggt jobbat tjejer!

Vi håller tummar och tassar…

… för Ellis & Extra, Märta & Jim och alla andra som startar på FRK östras wt i Bogesund imorgon, lördag. Heja heja!

Walkup. Märta & Jim på WT på Lidingö i lördags. Då fick de ihop 90 poäng! Foto: SSRK Östra

Mocca och Axxa

Idag träffade jag Kattis och Axxa på lunchen. Vi gick en liten runda i Håga och tog sedan en fika i solen vid UBK. Moccasinen Axxa har vuxit till sig ordentligt sedan sist, även om hon förstås är en liten speta fortfarande jämfört med mina vovvar. Men tågan står i omvänd proportion till storleken. Den tjejen är ingen liten mes. Hon tog det lite försiktigt i början – Mocca är ju en Stor Tjej, någon man bör ha lite koll på. Men hon insåg snabbt att Mocca är världens snällaste och bästa lekkompis. Och då gav hon järnet, den lilla räkan. De busade ordentligt en stund, tills vi särade på dem för att inte leken skulle gå överstyr. Mocca är rätt vild när hon far fram och det är onödigt att hon tacklar Axxa för mycket. Musse nöjde sig med att kolla in minioren, sedan vandrade hon iväg på egna äventyr. Att busa med en valp? Nä, bevare mig väl. Det gör man inte om man är en Fin Äldre Dam.

Vi gick en liten sväng och turades om att ha hundarna i koppel. Mocca passade på att ta en simtur i Hågaån. Hon såg ut att njuta för fullt. Nu när det är varmt i luften går det ju bra att låta henne bada lite.

I helgen får hundarna vara med Lasse och barnen. Jag ska på wt-utbildning i Fjällnora i dagarna två och det ser ut att bli härligt och varmt väder så att ha hundarna i bilen är uteslutet. De får strosa i trädgården istället och ha ett par slappardagar. Inget fel med det.

Ha en trevlig helg, ni som tittar in!

Lasseträning med kattpuss

Ikväll var jag och Mocca med på en unghundsträning hos Lasse Johnsson i Almunge. Förutom oss var det två unga golden, båda något yngre än Mocca. Det blev en väldigt lugn träning, så gott som helt utan skott. Lasse sköt ett skott med startpistol innan vi skickade respektive hund på ett linjetag, mest för att demonstrera vad störda de kan bli, även om det inte kastas något. Den unga goldenkillen blev helt bortkollrad, tiken löste det bättre. Mocca hade däremot inga problem alls. Efter ett nej mot skottet och ett litet steg framåt innan jag skickade gick hon rakt och fint och hämtade sin apport.

Hon jobbade jättefint ikväll, hämtade sina markeringar och gick rakt på alla linjetag. Var lugn och stadig, gick bra i fot och tog stoppsignalerna. Speciellt kul var det att stoppet fungerade när jag skickade på ett närsök som Lasse hade förberett: han hade gömt några tennisbollar under torrt gräs. Först fick hundarna hämta varsin markering på samma ställe, sedan gömde han bollarna. Den första gången var jag inte tillräckligt snabb med pipan, då gick Mocca lite för långt så jag fick kalla in och lägga på närsök. Men den andra gången fick jag till ett perfekt stopp, precis när hon gått över bollarna och hamnat rätt i vind. Jag såg redan när hon vände att hon fick vittring. Hon slog ner nosen när jag blåste närsökssignal och hittade en boll direkt. Det såg jätteläckert ut och var riktigt skoj! Närsök på håll har vi ju tränat väldigt lite hittills.

Hon jobbade bra, men blev ganska trött i skallen och lite gnisslig mot slutet. Vi höll på i omkring 2 timmar och eftersom vi var så få var det ju inte konstigt att hundarna blev lite trötta – varje hund fick jobba ordentligt. Men vi höll inte på och ”körde hund” non stop, utan tog regelbundna pauser medan Lasse visade och pratade. Mycket och ofta, som vanligt. Det är å andra sidan en del av nöjet med att träna hos Lasse: att få lyssna på hans historier om hur engelsmän, belgare m.fl. tränar hund och dömer prov. För att inte tala om svensk jaktprovshistoria och alla hundar han själv jagat och tävlat med under årens lopp. Han är verkligen ”Mr Retriever” personfierad. Den som vill veta mer om Lasse kan läsa här: Höghedens

För första gången i sitt liv fick Mocca en puss av en katt ikväll. Lasse och Cilla har en drös med katter och alla är förstås osedvanligt hundvana. De kommer fram och hälsar, stryker sig mot hundarna och nosar på dem. Mocca såg helt bortkollrad ut först: En katt som nosar på mig! Men nyfikenheten tog överhanden och hon nosade tillbaka. Önskar jag hade haft en kamera i handen just då, de såg för söta ut, nos mot nos! Så länge katterna bara gick omkring höll hon sig på mattan, men sedan var det en av de halvvuxna kattungarna som fick ett ryck och gjorde en repa rakt förbi oss. Då studsade Mocca till och skulle nog gärna ha tagit upp jakten på missen. Tacksam att hon satt i koppel just då, pinglan!

Linjetag och UBK

Vi fortsatte med linjetagsträningen idag, jag körde ett litet pass på lunchen. Började med att ställa upp 4 vita dummisar på ca 25, 50, 75 och 100 meter. Mocca hängde med när jag ställde ut dem för att göra det så lätt som möjligt. Ett linjetag på 100 meter är långt…. Det är viktigt att hon har insett att det finns apporter långt där borta när jag skickar henne.

Det första tre skicken gick hon som tåget: full rulle ut och lika snabbt tillbaka. Och jättefina avlämningar, som alltid. Hon hade samma höga fart ut på det sista skicket, men när hon hade passerat ”75-meters nivån” kunde jag se en tendens till lägre tempo och en liten, liten böj från den raka linjen. Men när hon fick syn på den sista dummyn drog hon på för fullt igen.

Det som nästan är allra roligast är att hon har lika bråttom tillbaka som när hon går ut. Det är full sula hela vägen. Jättehärligt!

Vi nöjde oss med de fyra skicken. Hon skötte sig så fint att det räckte. Vi tog en skogspromenad i stället, med sedvanliga stopp för bad i skogskärren.

På kvällen tog jag med mig hundarna, gick en liten promenad i Håga och satt sedan med båda två kopplade och tittade på medan det tränades, sköts, skälldes, gnälldes, gjordes utfall i koppel osv….. En alldeles vanlig onsdagsträning på klubben med andra ord. Musse låg ner större delen av tiden. En av hennes fördelar är att hon är så cool i passivitet. Hon säger aldrig ett knäpp och ligger oftast ner och vilar, oavsett vad som  händer. Hennes akillestass är att hon är för mycket ”på” när hon ska apportera, framför allt vilt som triggar henne enormt. Då går hon igång på alla cylindrarna på en gång. Det är synd för hon är en grymt bra apportör! Hade jag tränat henne rätt från början hade vi nog kommit lite längre i provsammanhang, men som så många andra har jag gjort massor av fel med min första hund. Måste ändå säga att jag är jättenöjd och glad över att ha fått en sån härlig vovve! Vad mycket hon har lärt mig och vad roligt vi har haft under åren! Och det är tack vare Lilian, Musses uppfödare, jag kom in på jaktträning. Vilken tur!

Apropå UBK ikväll så måste jag också säga att jag sällan lägger mig i andras träning, men ikväll satt det en skotträdd liten tollare vid bordet intill. I knät på sin matte dessutom (skolexempel på hur man förstärker rädslan hos en hund…) Jag insåg inte från början att hunden var rädd och att det var därför hon hade den i knät, men efter ett antal skott satt den lilla hunden och skakade och gjorde tydliga flyktförsök. Till sist kunde jag inte vara tyst längre utan sa att hennes hund var uppenbart skotträdd, att hon inte borde sitta där och definitivt inte ha hunden i knät eftersom det bara gör det hela värre. ”Ja, men nu kan jag inte gå iväg för då förstärker jag hennes rädsla”, svarade tjejen. Ridå. Varför sitta där överhuvud taget om hon inser att hunden är rädd? De måste förstås träna på mycket, mycket längre avstånd och med betydligt mindre retning. Om nu ens det hjälper. Stackars lilla vovve, hon var så rädd, hela hunden skakade, svansen mellan benen och hon hässjade och gick på. Nej, det var inget skoj alls.

Mina två juveler skötte sig däremot exemplariskt. Nu är ingen av dem skottberörd det minsta, men de skulle ju ha kunnat bli uttråkade av all passivitet. Vi satt säkert i 45 minuter, utan att göra ett smack. Förutom att jag tränade lite kontakt med godis ett par gånger. Känns så himla skönt att ha två lugna, sansade vovvar som kan hänga med och göra ingenting och ändå vara tysta och coola hela tiden. Duktiga tjejer!

Linjetag med störning

Vi tränade lite linjetag och ut-tecken idag på lunchen. Ställde bl.a. en dummy ca 50 meter bort och en till ca 25 meter ifrån oss. Ca 20 m till vänster om den närmaste dummyn slängde jag 2 bollar i skogskanten. Rakt bakåt slängde jag en till boll. Inte den lättaste övningen kanske, men jag ville se vad Mocca klarar och på vilken nivå jag ska lägga träningen.

Hon fick till att börja med gå på ett linjetag och ta in den närmaste dummyn. Det gick förstås jättelätt. Sedan fick Musse ta in bollen rakt bakåt. Därefter skickade jag Mocca på det långa linjetaget. Hon drog iväg som en raket. Jag blåste stopp ungefär där hon hämtat den första, men hon ångade på en bit och stannade först när jag hojtade stopp efter henne. Mycket spring i benen idag! Jag kallade in, belönade att hon kom och gjorde om. Blåste på samma ställe och nu satt stoppet klockrent. Duktig tjej! Höll henne en kort stund, berömde och la på uttecknet. Hon vände på stället och hämtade dummyn. Sedan lika snabbt tillbaka. Härligt!

Nu kom testet: kunde jag skicka henne en gång till på samma linje, trots att båda dummisarna var inne? Hur pass mycket litar hon på tecknet? Jag prövade, men hon hade förstås stenkoll på att det inte låg fler dummisar ute och drog vänster, till målområdet med bollarna. Så jag kallade in och gjorde om. Nu nejade jag målområdet, tog ett litet steg framåt och skickade på linjetaget igen. Hon drog iväg i full fart. Härligt att se henne gå så rakt och snabbt, utan att hon hade en dummy i sikte!

Nästa test: kunde hon ta ett stopp på samma ställe? Jodå, det kunde hon! Hon nitade direkt. Och därefter tog hon en vänsterdirigering och gick in i målområdet och hämtade en boll. Härligt!

Det är jätteskoj att testa henne ibland. Vilken kapacitet hon har flickan! Men jag vill inte riskera att jag ”blåser sönder” linjetaget genom att lägga in en massa stopp och höger/vänsterdirigeringar när hon springer så den träningen väntar vi lite med. Just nu är raka linjetag och uttecken mer prioriterat. Målet är att hon går rakt fram, med fullt tryck, och att vi får upp längderna på skicken ordentligt. Det ska vi jobba med ett tag framöver.

Musse fick förstås också jobba lite, men hennes roll är framför allt att agera sparring. Hon får gå på något skick ibland, det är en bra träning för båda. De blir vana att vänta på sin tur, ingen stressar eller piper, utan tar det lugnt. Men Musse tröttnar snabbare på linjetagen, hon gillar markeringar bättre. Blir alltid lite lätt tokglad av markeringar så hon brukar få några som ”tröst” när jag har tränat klart Mocca. Sedan är båda vovvarna glada och nöjda.