Den som händelsevis inte har upptäckt mästerfotografen Nick Ridleys hundbilder kan kolla in portfolion på hans hemsida. Underbara bilder på apporterande hundar! Fastnade såklart lite extra för bruningen som apporterar en fasan. Inte så ofta en brun labbe ses i de här sammanhangen så det var kul att se! 
Sen måste jag såklart slå ett slag för vår inhemske ”Ridley” också, Peter Raneryd. Hans härliga bilder finns här!
Det ljusnar så sakteliga. Fast riktigt ljust lär det nog inte bli i dag. Snarare grått o blött, som vanligt. Klockan är drygt 8 och jag väntar på att det ska bli så pass ljust att jag kan gå en runda i skogen med hundarna. Med tre hundar och en (för dagen) ovanligt eländig rygg vill jag slippa ha dem kopplade. De drar visserligen inte i kopplet, men tre hundar är onekligen lite pyssligare att ha vid sidan än två. Så lösa hundar i skogen är just nu min plan.
Speys går bra ihop med mina två flickor. Hon är en lättsam och glad prick, lite tuffare än mina tjejer men väldigt okomplicerad att ha omkring sig. Mocca och Musse var lite småstressade över nytillskottet i början, de är ju inte vana att ha främmande hundar på besök. Men när Speys hade talat om för Mocca, vänligt men bestämt, att hon skulle sluta pocka på uppmärksamhet hela tiden, då la sig lugnet här hemma.
Ute går det jättebra. Speys är ju såklart väldresserad (tillhör man Norrbloms så gör man…. 
) och kommer som ett skott på inkallning och håller sig snyggt vid sidan om jag säger fot. Hon är dessutom en gottegris av megaformat. Med lite gott godis i fickan är det nästan svårt att få iväg henne efter en inkallning. Haha! Men hellre det än att hon virrar iväg på egna äventyr. I synnerhet som hon är i höglöp just nu, behöver ha lite koll på damen i fråga så hon inte får tag i någon snygg kille på promenaden. Jag brukar dock alltid ha mina tjejer lösa under löp, ser till att gå där jag har bra uppsikt och har dem aldrig längre bort än att jag kan kalla in i tid. Att ha dem i koppel hela tiden skulle jag inte orka, de måste ju få springa av sig ordentligt mellan varven också.
Tyvärr blev det ingen kurs för Jens P igår så jag har ingen spännande rapport därifrån. Om det är frysboxinköpet och lyften av densamma som däckat mig, det ska jag låta vara osagt. Men jag har haft en mördande rygg- och huvudvärk sedan i lördags. Låg större delen av dagen igår och orkade knappt ta mig ut på promenad med hundarna. Idag är huvudvärken i princip borta, men ryggen värker rejält så jag får ta det lilla lugna så det inte blir värre. Ett par rundor med hundarna ska jag i alla fall mäkta med. I veckan hoppas jag det blir lite träning också. Har ju retats med Anita och sagt att jag ska ”felträna” Speys allt jag kan den här veckan. De är också anmälda till Gyllene Anden och en av konkurrenterna till Mocca och mig.
Avslutningsvis: STORT GRATTIS till duktiga Susanna som klarade KKL med Bonus (T. Braeval) igår. Jättekul!
Snart dags för promenad. Ha en skön måndag allesamman, trots grådasket!
Vart tog veckan vägen? Ja, inte vet jag, men helg blev det i alla fall. Igen. Och den kommer att gå i rasande fart. Imorgon ska vi göra lite adventsfint här hemma, sätta upp ljusstakar och stjärnor. Måste röja på kontoret också så jag får plats med en hund till. Och en frysbox! Vi ska vara hundvakt till Speys en vecka medan familjen Norrblom förlustar sig i England och kollar in Championshipet. Och i frysboxen ska jag förvara mitt träningsvilt. Har hittat en begagnad box till hyggligt pris, men den rackarn får inte plats någon annanstans än på mitt kontor så det blir till att använda ”skohorn” och knö in den i ett hörn. Speys ska jag fiska upp imorgon kring lunch och frysboxen ska vi hämta i Tobo på eftermiddagen. Och däremellan ska jag iväg och hyra ett släp. Full rulle kanelbulle. På söndag, ja då kuskar jag och Mocca till Värmdö för en ny kurs med Jens Palmqvist. På söndag kväll trillar jag troligen ihop i en hög i soffan och frågar mig: var sjutton tog helgen vägen?
Önskar er alla en riktig skön helg!
Idag var det onsdagsträning med G2-orna igen. Vi körde walkup i ganska besvärlig terräng. En tuvig, bitvis söndertrampad, lerig och vattensjuk strandäng. Två kastare, en skytt och tre hundar på linje. Vädret var som vanligt: regnigt och blåsigt. Med tanke på de tuffa förutsättningarna skötte sig hundarna riktigt bra. Men visst märks det att vi har unga hundar: de har inte hunnit få någon rutin på att ta sig förbi gamla legor än, vilket ställde till det mellan varven. En del markeringar var långa, några hamnade i vattnet och ibland i en grop, så vittringsförhållandena var inte lätta.
Jag och Mocca började på linjen, tillsammans med Ellis/Extra och Gerd/Silke. Sedan bytte jag av Katarina/Alliz och var skytt när linjen vände och gick åt andra hållet. Mocca var lite småhet och sugen på att hämta, att gå på linje triggade henne rätt mycket. Men hon var tyst och höll sig från att knalla, trevligt nog. Ett par markeringar spikade hon, gick upp fint i vind och plockade dem. Men den roligaste apporten var hennes sista: En ganska lång apport, rakt ut i den blöta delen av strandängen. Den landade med ett plask. Mocca drog iväg i hög fart och höll en fin linje, men vare sig hon eller jag hade sett att det var ett vattenfyllt dike på vägen. Jag trodde att det bara var en vattensamling på marken. Så hon kommer springande i full fart och brakar rakt ner i diket – plums! Men hon kom upp lika fort och fortsatte springa. Trots dikeskörningen höll hon linjen och kom in rätt i området. Sen började hon ringa, sökte sig vidare utåt, hittade apporten och kom snabbt tillbaka. Det var roligt att se hur hon snabbt sökte sig vidare utåt och inte fastnade vid tidigare legor eller letade bredvid kastaren när hon inte hittade apporten direkt. Förhoppningsvis lärde hon sig något av den apporten.
Sedan hade jag henne lös vid sidan när jag var skytt. Och det tyckte Mocca var otroligt spännande! Hon var med och markerade alla kast, stod upp för att se riktigt bra… men hon försökte inte sticka, utan höll sig fint vid sidan.
Vi avslutade träningen med en fika, inomhus hos Katarina. Härligt att få sitta ner och värma sig en stund!
Tack allihop för en jättetrevlig dag!
Vill också skicka ett stort grattis till Katarina som fixat sin jägarexamen!
Den senaste månaden har Frida, med jämna mellanrum, frågat när vi ska baka pepparkakor och börja julpyssla. Igår gjorde vi äntligen en pepparkaksdeg och ikväll bakade Lasse och barnen ett par plåtar. Degen klarar sig ju länge i kylen så vi brukar göra en rejäl sats och baka lite då och då, så länge barnen tycker det är skoj. När vi har ledsnat på att baka och äta pepparkakor för den här gången… då åker sista degklutten i komposten. Lasse gjorde en sats chokladkola med barnen också, en sån där som smälter i munnen. Len som sammet. Hugaligen, den är rent livsfarlig! Går knappt att sluta äta när man väl har börjat. Vi har döpt den till ”Livsfarlig kola”, ett måste till advent och jul. Den första satsen brukar gå åt i ett nafs, men sen försöker vi hålla oss till lite närmare jul. Annars blir det lite väl mycket snaskande, flera veckor i sträck…
På hundfronten intet nytt. Det är blött, blötare, blötast som gäller, dag efter dag (förutom i lördags då det ju faktiskt var lite sol). Fy tusan vad jag avskyr den här årstiden! Regn, kyla och mörker – en ohelig allians som sänker humöret på nolltid. Tur det snart är advent! När stjärnor och ljusstakar kommer upp blir det iaf lite mysigare.
Men regnet till trots, jag försöker ta mig tid till ett litet träningspass de flesta dagar. Just nu filar jag på linjetagen med Mocca. Mot kända områden går hon långt, rakt och snabbt. Jag har några ställen som jag återkommer till då och då, men vi är inte på samma plats varje dag. Även om hon inte har sett mig lägga ut apporter så går hon riktigt långt om det är ett område vi har tränat i tidigare. Hon har bra minne, flickan. Är det ett nytt ställe så jobbar jag förstås med lite kortare avstånd, men sakta men säkert börjar vi få upp längderna även på dolda skick. Så vi filar på, dirigering är inte något som lärs in på en kafferast precis.
Musse brukar knalla omkring lite på egen hand medan Mocca och jag kör linjetag och dirigeringar. Mellan varven får hon gå på en markering, en boll med chuckiten eller en dummy. Dessutom brukar jag köra busapportering med båda hundarna, vilket de gillar skarpt. Skönt för Mocca att få rusha lite och bara ge sig hän som kontrast till den mer kravfyllda träningen.
På onsdag blir det G2-träning och på söndag ska jag iväg på kurs för Jens P igen. Bara att hålla tummarna att vädret inte blir för dåligt för då lär väl träningen bli inställd. Ja, den som lever får se!
Ja, alla som bloggar verkar skriva ungefär samma sak – det var soligt idag! Det kändes underbart att få se solen igen!
Jag inledde förmiddagen med ett litet träningspass tillsammans med Helena och Mixa vid Sunnerstaåsen. Det var jättelänge sen vi sågs och tränade så det var verkligen kul! Så här gjorde vi idag:
Vi började med att gömma 6 tennisbollar under tjockt gräs, i ett område ca 2 x 2 meter. Området låg ca 5-6 m från en grusad cykel-/gångväg. Det var strandängsvegetation: halvhögt gräs och annan växtlighet. Hundarna satt på vägen och tittade på. Sen gick vi åt rakt motsatt håll, upp mot slalombacken. Vi gick ca 10 meter upp i backen. Nedanför backen hade vi då en plan gräsyta, därefter en smal, grusad väg, sedan en gräsremsa, därefter cykel-/gångvägen och efter det strandängen med målområdet. Avståndet från utskickspunkten till målområdet är lite svårbedömt, men jag uppskattar det till åtminstone 70-80 meter, troligen lite mer.
En av oss ställde upp i backen, den andra stod vid sidan av backen och kastade dubbelmarkeringar. Den första apporten hamnade kl 12, på gräsytan. Den andra hamnade kl. 3, i skogskanten bredvid backen. Vi markerade kasten och lät hunden ta in apporterna. När hunden hämtat in 2 dubbelmarkeringar riktade vi upp och skickade på linjetaget. Musse fick några markeringar, men hon är ju inte så styrbar så dirigeringen skippade jag med henne.
Träningsupplägget hade flera syften. Dels fick hundarna träna sig i att minnas det första målområdet, trots störningen av markeringarna. Linjen till målområdet gick rakt förbi det invittrade området ”kl. 12″, med ganska kraftig sidvind från vittringsområdet. Dels fick de gå på ganska långa linjetag och träna sig i att inte fastna vid vägar och terrängbyten. Det var en ständig trafik av människor längs vägen, några hundar passerade också, så här gällde det att få hundarna att fokusera innan skicket. Svårt? Ja, en smula, men himla nyttigt!
Alla hundarna fixade sina dubbelmarkeringar utan problem. Men det var inga långa avstånd och det var ju inte markeringar vi var ute efter att träna idag. Även linjetagen gick bra, med tanke på svårigheten och att ingen av hundarna har så stor rutin av att jobba på det här sättet.
Mocca hade riktigt bra tryck när jag skickade och var inte påverkad av det tidigare markeringsområdet. Vid det första skicket fastnade hon däremot vid vägen, vilket var ungefär vad jag hade förväntat mig. Där var ju massor av vittring och folk och hundar gick förbi hela tiden medan vi var där. Men jag hade lagt linjen rakt över vägen eftersom jag vill träna henne att gå förbi den typen av störning. Nu fick jag tillfälle att träna precis det vi behöver jobba med!
När hon fastnade sa jag nej, kallade in, berömde när hon kom (ganska lång transport tillbaka, jätteviktigt att hon får cred för att hon är så lyhörd på inkallningen). Sen tog jag ett par steg framåt för att inpränta riktningen, motiverade upp henne lite extra och skickade på nytt. Nu drog hon som ett spjut, rakt över vägen, in i strandvegetationen och fiskade upp en boll. Jättekul! Boll 2 tog hon också in rätt snabbt, men den tredje bollen (den sista av de 6 vi gömt) blev lite för knepig. Hon låg inte kvar i området så tight som jag ville, utan började svirra iväg lite väl mycket, så jag tog in henne vid sidan. Gick närmare och skickade så pass nära att jag kunde styra och hålla henne kvar i området – och nu jobbade hon riktigt bra. Dammsög marken med det där karaktäristiska nosljudet som låter så kul! Men hon fick leta på en stund – bollen var väl gömd, nedtrampad under högt, tjockt gräs. Till sist hittade hon den. Kände mig jättenöjd med att hon låg kvar och jobbade så ihärdigt i sitt närsök och inte gjorde några försök att gå ut i större sök.
Vi tränade inte mer idag, men både Helena och jag kände oss nöjda med våra vovvar. Och det var ju så himla skönt att få träna i sol, till omväxling!
På eftermiddagen var jag ute på tomten med Lasse och röjde. (Hundarna röjde också, fast med varandra! ) En del arbete återstår, men vi ska försöka fixa det mesta i helgen. Nästa helg är det ju 1:a advent (oj, vad tiden går fort!) och vi vill göra lite fint med granris, lyktor och trädgårdsbelysning. Imorgon ska vi göra pepparkaksdeg med barnen och baka lite till advent. Jag fattar inte riktigt att det snart är jul – jag hänger som vanligt inte med, utan tycker julen kommer så tidigt varje år!
Frida har piggnat på sig rejält, är feberfri sedan igår men får fortfarande hostattacker mellan varven så hon fick vara hemma idag med. Till sin stora förtrytelse – hon tyckte jag var JÄTTEDUM och drämde igen sin dörr i protest när hon insåg att hon inte skulle få träffa kompisarna idag heller. Tur det är helg så hon hinner ”leka av sig” en del överskottsenergi.
Nu när Frida är piggare kan jag äntligen gå lite längre promenader med vovvarna igen. Vi var ute i drygt 1,5 timme i förmiddags. Jag åkte ner till Sunnerstastugan och gick hela varvet runt åsen, inklusive en sväng nerifrån och upp där det var riktigt brant. Blä, vilken usel kondis jag har! Men extra nyttigt att kämpa i uppförsbacken just därför. Hade med mig bollar och ett par dummisar och passade på att träna hundarna lite. Det blev både nyttigheter och lite busapportering som båda älskar.
Vilket ös det blev! Musse som kan sega ihop om det blir för mycket bollkastande kutade runt som värsta tokapportören efter dummisarna. Hon ser vansinnigt rolig ut när hon studsar iväg med flaxande öron! Precis när hon når fram till apporten så gör hon ett känguruhopp och liksom ”kraschlandar” på dummyn där den ligger. Sen bär hon den iofs bra och avlämningarna är fina, inget tugg eller tjafs. Det är bara de där första skutten som ser helknäppa ut. Hon har så kul när hon får tokspringa efter några dummisar så det är onekligen jätteroligt att köra lite busapportering med henne mellan varven.
Vi började träningen nere vid ån där det är ganska hög strandvegetation (mest olika slags gräs). Vattensjukt så det förslår, faktiskt ännu värre än vanligt tror jag pga allt regnande. Båda hundarna behövde använda näsorna för att lokalisera apporterna, trots att de markerade bra, så det märktes att apporterna ofta landade i vattnet.
Båda fick hämta några markeringar var, men Mocca fick också några stopp o närsökskommandon efter tennisbollar. Jag droppade bollarna medan hon hämtade in sina markeringar. Hon stannade fint, gick direkt över i närsök och plockade in bollarna utan problem. Skoj!
Uppe på åsen blev det markeringar för Musse och långa linjetag för Mocca. Skogsvägen är ganska rak på sina ställen och där passade jag på att droppa en dummy bakom mig utan att hundarna såg. Sen gick jag en bit och vände om och skickade Mocca. Avståndet var kanske 60 m som längst. Vi har jobbat väldigt lite med dolda linjetag hittills, det har mest blivit skick mot mer eller mindre kända områden, så jag är helnöjd med att hon spikade flera av dem.
Några gånger blev hon lite frågande och stannade upp, men då sa jag bara ett bestämt nej, kallade in, riktade upp och peppade henne lite extra. Den metoden funkar jättebra: jag känner hur hon laddar och när jag sen skickar går hon iväg med raketfart! Hon springer rakt, utan att svaja, längre än på första skicket och stannar inte förrän hon ser eller får vittring på dummyn. Givetvis springer hon inte hur långt som helst, det är ju ingen elithund det handlar om! Men att hon börjar bli duktig på 50-60 meters dolda skick känns skoj!
Vi fick en oväntad och nyttig störning också, däruppe på åsen. Hade precis sagt ”gå före” till hundarna för att kunna droppa en dummy bakom mig på skogsvägen när 2 rådjur dyker upp, ca 20 meter framför oss, och korsar vägen i galopp. Båda hundarna ökade tempot direkt, men saktade ner när jag sa nej. Jag la till ett bestämt ”sitt!” och båda satte sig ner. Toppen! Tog in hundarna i fot och fortsatte en bit så att vi passerade rakt över löpan. Satte ner hundarna och kastade en markering nedåt den skogsklädda åsbranten som Musse fick sitta och hålla en stund. Vände upp Mocca, motiverade upp och skickade på linjetaget, ca 60 meter, rakt över löpan. Hon drog järnet, det gick så snabbt att hon nästan sprang förbi dummyn, men precis när hon kom rätt i vind vände hon upp, plockade dummyn och kom in och lämnade av. Hon var inte berörd av rådjursvittringen alls. Kul! Sen fick Musse ta in sin dummy och hon hade hållit markeringen jättebra: spikade och kom in och lämnade av. Duktig tjej!
Känns jättetrevligt att båda hundarna jobbade så fokuserat och var så följsamma, trots viltstörningen. Promenaden gav dessutom rikligt med tillfällen till inkallningsträning, stoppsignaler och fotgående. Sunnerstaåsen kryllade av fotgängare – med och utan hund – folk som knatade med stavar, joggare och skolklasser på utflykt. Känner mig riktigt nöjd med mina flickor. Båda jobbade jättebra, var och en efter sina förutsättningar, och var lyhörda på pipan.
Att gå lösa i fot förbi ungar som leker, joggare och annat folk fixar de hur lätt som helst. Jag brukar passa på att träna fot när ungarna spelar fotboll och landhockey på gatan – det brukar aldrig vara något problem. Fast en och annan unge försöker få dem på fall, haha! Det märker jag nog på passningarna som stryker tätt förbi. Däremot har de klart svårare att gå snyggt förbi andra hundar. Nosarna brukar bli väääldigt långa helt plötsligt. Behöver för det mesta påminna dem om att fotkommandot fortfarande gäller och då hänger de med vid sidan. Men lockelsen av andra hundar, det är nog den svåraste störningen för mina sociala flickor!
I helgen ska jag försöka hinna med något mer träningspass. Det ser faktiskt ut att kunna bli lite sol – hoppas prognosen håller i sig!
Önskar alla bloggläsare en riktigt trevlig helg!
Om ett par år, när jag fyller jämnt, funderar vi på att göra en turné i England, Irland och Skottland, hela familjen. Någon resa med träningskompisarna hoppas jag också det blir framöver för att se det brittiska retrievermästerskapet och annat ”hundaktigt”. Ett eller annat stopp vid whiskydestillerier lär väl ingå, bland annat det här givna resmålet.
För den som ev. inte vet, t.ex. en viss bloggläsande farmor (Hej Ingrid!) så är Moccas kennelnamn alltså Thorsvi Glenburgie. Resten av kullen är också döpt efter single malt whisky med begynnelsen glen: Glenlivet, Glenlossie, Glenallachie, Glenkinchie, Glenmorangie, Glengoyne och Glenfiddich. Eftersom Thorsvi redan har en Glen-kull kallas våra guldklimpar följaktligen för Glen 2-kullen, eller G2-orna till vardags.
Numera kan jag inte läsa Systemets katalog eller besöka en whiskysajt utan att se svarta labradorer framför mig. För mig är vissa whiskynamn mer förknippade med labradorer än med sprit. Märkligt hur snabbt man tar till sig ett framgångsrikt koncept.
Den som vill lära sig mer om single malt rekommenderas att kolla in den välfyllda whiskyfliken på familjen Norrbloms sida.
Glenburgie på flaska…
… och i hundförpackning.
Kolla in det här underbara filmklippet som jag hittade i Maria Sundbergs blogg! Valpen heter Jaktyrans Victory (Vic) och är 4 månader i filmen.
Idag hade vi hjälp av militären när vi tränade hemma hos Katarina, i närheten av Grillby. De hade någon övning på andra sidan Mälarviken och använde automatvapen. Det var ett evigt skjutande medan vi var där. Bitvis var ljudnivån så hög att det inte gick att höra vad de andra sa om man stod mer än 3-4 meter från varandra. Så det smällde ordentligt! Vi kunde iaf konstatera att hundarna inte är det minsta skottberörda, inte ens om det skjuts med automatvapen! De jobbade på lika fint som vanligt, trots störningen.
Vi var på hygget idag också och prövade en ny övning som Anita klurat ut, en variant på markeringsklockan. Vi började med att märka upp 4 träd så vi fick en ungefärlig fyrkant. Vid två av träden ställde sig funkisar. I mitten av fyrkanten stod resten av gänget + en skytt. Första ekipaget ställde upp för skott + markering, de andra höll sig något bakom för att inte störa. När hunden markerat kastet vinklade föraren upp till nästa kastare och fick nytt skott och kast. Sen fick hunden ta in dubbelmarkeringen. När båda apporterna var inne roterade ekipaget och kastarna ett snäpp medurs så att platsen som tidigare var nr 2 nu blev nr 1, medan det andra kastet gick vid nästa träd i vår fyrkant. Låter knepigare än vad det var när man beskriver det i text!
Vi turades om att skjuta och kasta åt varandra och höll på tills alla hundarna hade fått fyra dubbelmarkeringar var. I början hade hundarna lite svårt med koncentrationen – avståndet till markeringarna varierade så de behövde markera ordentligt och minnas nedslagen för att inte springa för kort eller för långt. Det strilande regnet gjorde nog också sitt till att det blev lite svårjobbat. Men alla hundarna jobbade bättre efter hand och på slutet gick det riktigt bra. Snyggaste avslutet gjorde Silke som spikade sin sista dubbel för dagen. Tjopp, tjopp så var båda apporterna inne. Stiligt!
Det var soligt när jag åkte från Uppsala så jag slängde ner kameran i ryggsäcken och hade tänkt ta lite bilder. Men medan vi tränade började det regna så vädret var rätt kasst. När vi hade tränat klart och tog en fika så kom solen tillbaka så vi fick en fin avslutning på träningspasset i alla fall!
Tyvärr fick vi inte träna med Maria B och hennes fina Speja. Marias bil pajade på väg ner så hon tog sig bara till Sundsvallstrakten. Vi hoppas vi får se dig på träningen en annan gång, Maria!
