Julträning

Gick en sväng med familjen idag och passade på att träna lite med Speys och Musse. Båda var så glada över att få göra något annat än att bara gå promenader. Ska försöka ta mig ut flera gånger/vecka nu när jag är ledig, så länge väder och vind medger. Idag gjorde jag det enkelt för mig – fast inte helt plättlätt för vovvarna. Slängde ut apporter i rätt bökig terräng medan jag gick och utan att hundarna såg. Vi fortsatte en bit och sen fick hundarna ta in apporterna. Efter det tog familjen hundarna och gick ut ur skogen, ut på vallen, medan jag stannade kvar och gjorde i ordning ett sök. Sen gick jag ut till de andra och skickade hundarna från vallen, från lite olika vinklar, men de var tvungna att ta sig igenom slån, nypon och annan tät vegetation. Det gällde att ha näsan på från början för att inte missa de små kaninbollarna som var gömde i täta buskage. Längre ut i området låg dummisar. Kunde notera att Speys (precis som Mocca) inte bangar för täta, taggiga snår: hon började med att ta in apporterna som låg närmast. Medan Musse, som inte direkt gillar taggiga buskar, tog sig igenom buskaget på väg från vallen och in i skogen, men sen drog hon vidare och plockade sina apporter längre ut. Tja, nu spelar det ingen roll när det gäller Musse, men det är ju bra att Speys jobbar “by the book”.

Sen är det faktiskt riktigt kul att Musse har blivit en så pass bra parhund. Idag kan hon utan problem sitta passiv när den andra skickas, för att sedan gå ut och jobba med bra motivation när det är hennes tur. En milsvid skillnad mot när hon var yngre och hade en hel myrstack i baken. Ska dock tillägga att skott och/eller vilt drar upp tanten några snäpp, då blir det lite myror i brallan i alla fall.

Jag har förresten hittat ett sätt att “peppa upp” träningen lite, i brist på skott som ju inte funkar när man tränar så här nära stan. Vi har plockat ut “pipmojängerna” ur  mjukisdjuren som vi har gett till Moccas valpar eller sparat till vår egen valp. Mest för att man blir knäpp om man ska lyssna på sjuttioelva olika pipljud hela dagarna. Ren omtanke om kennelmamman och oss själva alltså. Det är vita plaströr i lite olika storlek och när man blåser i dem får man en rätt okej “lockpipa”. Just nu har vi tre olika: från ett ljust pipljud till en mörk ton som påminner om en and. Den sista tog jag med mig idag och blåste i några gånger när jag la ut söket i skogen och hundarna var med familjen ute på vallen. Enligt rapport hade de väldigt bra fokus! En gubbe som gick förbi höll på att vrida huvudet ur led när han hörde mig gå och bröla i skogen, men sånt får man bjuda på. Planen är att använda pipan för att förstärka minnesbilden för hundarna om vi till exempel först simulerar en drive och sen jobbar åt annat håll innan apporterna ska hämtas in. Ska bli kul att testa när vi är några som kör tillsammans.

Några bilder från i dag finns i galleriet.