Till sist kom vi iväg och fick vår ”grisspruta” som barnen kallar den, vaccinet mot svininfluensan. Att köa timsvis, ofta utomhus, för att komma fram och få höra att vaccinet tagit slut, det har inte lockat speciellt så vi har bidat vår tid. När så landstinget (äntligen!) erbjöd barnfamiljer att vaccinera sig tillsammans, och inomhus dessutom, gjorde vi slag i saken. Erbjudandet gällde igår och idag och vi kom inte iväg förrän i eftermiddags, någon timme innan de stängde. Inte helt optimalt, men vi hann inte ta oss iväg tidigare.
Döm om vår förvåning när det är NOLL kö, trots ständig trafik av människor. En otroligt vältrimmad organisation: ett tiotal vaccinatörer sitter utspridda i en skolsal, en person står i dörren och ropar upp nummer allt eftersom någon av vaccinatörerna blir ledig. Vi hann knappt fylla i hälsoblanketterna och ta en nummerlapp förrän det var vår tur. Vilken höjdare! Vi gav förstås välförtjänt beröm till personalen och sa att det här har ni organiserat riktigt bra!
Det bästa av allt var kanske att barnen som var toknervösa i förväg (särskilt Frida som grät en skvätt när det var dags), efteråt kunde konstatera att det ju faktiskt inte gjorde särskilt ont alls. Ett toppenbra minne inför framtida sprutor! Återstår att se om vi klarar oss från biverkningar, vi kanske ligger däckade imorgon allihop! Nåja, den dagen den sorgen. 
Vovvarna fick en rejäl runda på förmiddagen. Jag körde lite minnesmarkeringar med båda och långa linjetag med Mocca, plus att de fick ”tokapportera” några dummisar. Det senare gör jag mest för Musses skull, hon blir så i gasen när hon får ge järnet på några dummisar. Jättebra motion för henne och samtidigt så härligt att se hennes glädje när hon får apportera något annat än bollar. Mocca blir ofta lite extra sprallig av att se på när Musse drar iväg så när jag sen hivar iväg en dummy till henne, utan krav på stadga eller andra nyttigheter, då springer hon så snabbt att man tror hon ska lämna kvar pälsen på platsen. Haha! 
